Den 21 februari 1919 återupptog Skutskärs vänsterkommun den tidigare bordlagda frågan om bildande av ett rött garde. Viktor Eriksson inledde med ett anförande som måste ha varit vältaligt. Brukas bajonetterna för att skydda den orättvist behandlade? frågar han. ”Nej och åter nej. Försvaret är bygt[!] för att tjäna och beskydda dem, som har bygt[!] sitt system på orättvisa”. Militären måste avväpnas en gång för alla, men det kan inte ske enbart med pacifistisk humanism. ”Nej arbetaren socialisterna måste beväpna sig! (för tillfället) för att genom en beväpnad aktion, rycka ifrån den härskande och så närvarande maktägande klassen vapnen”.  Viktor Eriksson pekar på det ryska exemplet, ett föregångsland där socialismen vinner med bajonettens hjälp. ”[…] kompromissernas tid är slut, det är revolution utanför dörren, är du ej beväpnad kamrat, så beväpna dig! Ty stunden för uppgörelsen är kommen.”

En annan styrelseledamot, Emil Eriksson, invände mot att revolutionen stod för dörren. Revolutionen låg långt borta, den stora massan var inte  mogen. Det finska exemplet med självständigheten och inbördeskrig, visade snarast på den borgerliga revolutionen. Men även Emil Eriksson förordade ett rött garde, som ett försvar mot kapitalisterna.

Ordföranden August Lindberg bemötte Emil Eriksson ”på några punkter” och hela frågan utmynnade i ännu en bordläggning ”för att frågan var så vidlyftig”. Mötet hänsköt till styrelsen att gemensamt med klubben anordna en debatt med företrädare både för och emot ett rött garde. Där någonstans verkar hela frågan ha begravts. Enligt Bengt Söderhäll, som skrivit en uppsats om Skutskärs vänsterkommun, dök den inte upp igen i protokollen.

Skutskärs socialdemokratiska vänsterkommun bildades 11 november 1917 vid en utbrytning ur Skutskärs arbetarkommun. Vänsterkommunen anslöt sig Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som bildats vid partisprängningen i maj samma år. Det var en politiskt turbulent tid, då arbetarrörelsen ställdes inför valet mellan en revolutionär och en reformistisk väg. Ryska revolutionen, oktoberrevolutionen, var en väg. Den som Viktor Eriksson såg som föredömlig. Det finska inbördeskriget var mer avskräckande, som Emil Eriksson konstaterade. I Sverige hade potatiskravallerna och andra protester också skapat en revolutionär stämning (hör mer om detta i Håkan Blomqvist föredrag ’Potatisrevolutionen och krisåret 1917’, Fyriskällan 24 oktober, kl 18)

Emils konstaterade att revolutionen inte stod för dörren stämmer väl överens med vad Bengt Söderhäll konstaterar i sin uppsats. Det var inte en revolutionär situation; Inte i Skutskär och inte i Sverige i stort. Splittringen mellan arbetarkommunen och den socialdemokratiska vänsterkommunen 1917, uteslöt inte att de båda kommunerna hade en hel del samröre. Redan 1923 beslöts att vänsterkommunen återigen skulle uppgå i Skutskärs arbetarkommun.

Källa: Skutskärs Socialdemokratiska vänsterkommuns arkiv, vol A 1 A: 1, Protokoll, 21/2 1919. Bengt Söderhäll, Skutskärs vänsterkommun, B-uppsats, Historiska instituionen, Uppsala universitet, 1982