Storstrejken 1909 var den första riktigt stora arbetsmarknadskonflikten i Sverige. En pågående lågkonjunktur pressade företagen som krävde lönesänkningar vilket arbetarna inte ville gå med på. Arbetsgivarna lockoutade då 80 000 arbetare inom textil-, sågverks- och pappersmasseindustrierna. LO svarade med att utlysa allmän strejk   från och med den 4 augusti. De flesta yrkesgrupperna berördes (dock inte inom sjukvård och andra samhällsviktiga funktioner). Totalt uppgick de strejkande till ca 300 000 arbetare, varav ca 2 500 i Uppsala. Strejken blev emellertid ett stort nederlag för den unga svenska arbetarrörelsen. Strejkkassorna var skrala och arbetsgivarna behövde bara vänta ut arbetarna. Efter en månad måste folk gå tillbaka till sina arbeten för att få mat på borden. Inga nya avtal skrevs. Arbetsgivarna kunde dessutom svartlista de arbetare som ansågs besvärliga. Storstrejkens utfall innebar därför att utvandringen till Amerika ökade efteråt. Hos arbetarna utbredde sig även ett stort missnöje över fackföreningarna och de förlorade omkring hälften av sina medlemmar, något som det tog ungefär tio år att ta igen.
Tidningsurklippet är hämtat ur strejkstyrelsens, Landssekretariatets, tidning ”Svaret” som utgavs dagligen under den månad strejken pågick. Det är den 26 augusti och tidningen skriver om det tal som Hjalmar Branting hållit dagen innan på Folkets Hus gård i Uppsala, samt om turerna kring den demonstration som ägde rum samma dag.