Bilden visar en manifestation för fred och nedrustning vid Martin Luther Kings plan i Uppsala den 2 april 1982. Kommunalrådet Anita Berger (S) syns här vid mikrofonen. På internationella kvinnodagen den 8 mars hade en budkavle utgått från Haparanda med destination Genève och FN:s Europakontor. Nu hade den nått fram till Uppsala.

Bakgrunden var den stora folkopinion som väckts mot att NATO planerade att utöka sin kärnvapenarsenal genom att från och med 1983 placera ut strategiska missiler i flera europeiska länder. Sedan Sovjetunionens ockupation av Afghanistan i december 1979 hade det kalla kriget tagit ny fart, efter en period av avspänning och nedrustning. Men nu var kärnvapenhotet kanske större än någonsin och det ledde till massiva folkliga protester över hela världen. Till ingen större nytta dock, skulle det senare visa sig.

I Sverige gick folkrörelserna samman i fredsarbetet och anordnade bland annat en alternativ ”folkriksdag” i Stockholm. Men även ”riktiga” politiker engagerade sig och riksdagsmannen Maj-Britt Theorin (S), som kom att leda den svenska nedrustningskommissionen, höll i Sveriges riksdag ett brandtal mot det nya kärnvapenhotet under en utrikespolitisk debatt den 17 mars 1982. Här följer ett sammandrag av hennes anförande:

”Herr talman! 1982 utgör nådeåret för Europa innan giljotinen faller, då amerikanska så kallade eurostrategiska missiler 1983 skall börja utplaceras i några av våra länder. Europa har ofrivilligt utsetts att bli slagfältet för ett eventuellt storkrig mellan de båda supermakterna.
[…]
Vi kvinnor och män i Europa säger nej till detta! Vi accepterar inte detta cyniska spel med våra liv. Så sägs det i den budkavle för fred, riktad till FN:s nedrustningssession, som startade den 8 mars i Haparanda på initiativ från socialdemokratiska kvinnor i Sundsvall. Den är ett exempel på den aktivitet som vanliga människor i dag visar i kampen för fred och nedrustning. Runt om i världen samlas människor och tar personligt ansvar för freden. Två miljoner människor har demonstrerat i Europa under 1981. I Japan räknar man med 30 miljoner namnunderskrifter mot kärnvapen till FN-sessionen. I USA har på kort tid en miljon människor på gräsrotsnivå ställt sig bakom den nya antikärnvapenrörelsen
[…]
Är det så förunderligt att människor nu reagerar, när de börjar inse det cyniska spel som sker med deras liv som insats? Politiska, fackliga, kyrkliga rörelser, miljögrupper och fredsgrupper kräver nu att kärnvapnen dras bort från Europa. Man kräver att Norden deklareras som en kärnvapenfri zon. Man kräver att de politiska ledarna skall ta sitt förnuft till fånga och sätta sig vid konstruktiva nedrustningssamtal. Konstruktiva nedrustningsinitiativ är livsviktiga. Sådana arbetades fram av folkrörelserna i Sverige till den svenska regeringen i januari månad. Här i Stockholm genomfördes en alternativ riksdag. Där fanns representanter för 300 organisationer från hela Folkrörelsesverige. Den svenska folkriksdagen för nedrustning begärde bland annat att regeringen vid FN-sessionen framför förslag om ett allomfattande vapenmoratorium, det vill säga att all ytterligare forskning, utveckling och utplacering av vapen bör inställas och att all framställning och lagring av nya vapen bör stoppas.
[…]
Vad svensk folkriksdag för nedrustning visade upp var inte bara en djup oro och ångest över kapprustningen och alla dess konsekvenser utan framför allt att man tillsammans kan arbeta fram konkreta nedrustningsförslag. Och det är ju detta som är det viktigaste! Katastrofen kan vi alla varna för. Det gäller nu att få rädslan och ångesten att resultera i konkret arbete för fred och nedrustning. Bättre exempel och stöd för sitt internationella nedrustningsarbete än detta kan regeringen inte få!

Måtte den svenska regeringen förstå att ta till vara folkrörelsernas förslag och stöd! Det gäller nu för oss alla – som diktaren Ingrid Sjöstrand säger – att inte trösta vår sorg över världen som våldtas inför våra ögon utan elda under vår vrede med dessa maktens nyheter.”

Foto: Henrik Carlsson